Dr Fish

I en tidigare inkarnation av den här bloggen skrev jag om ett “fisk-spa”, där man kunde få fotvård av fiskar. I lördags åkte vi med mamma, som var på besök här (hon har nu åkt hem och är tyvärr fortfarande sjuk efter resan), till en fiskodling i nordvästra Singapore, där de hade satt upp ett eget minifiskspa, Dr Fish. Mamma beslutade sig för att prova.

Efteråt sade hon att känslan av de nafsande fiskarna satt i ganska länge.

Fiskodlingen kunde också bjuda på andra attraktioner som räkfiske, sköldpaddsmatning osv. Den låg verkligen ute på vischan – jag visste inte ens att Singapore kunde bjuda på den typen av landsbygd. Bussarna kom en gång per 1.5 timme och så vidare. Det fanns också en getfarm och en groduppfödning (bland mycket annat).

The Clinic

The Clinic i Singapore är en bar med något slags bisarrt medicinskt tema. Jag har inte besökt den, men däremot dess överdådiga (och konstiga) webbsida. Det verkar som om de ställer ut verk av Damien Hirst, fast jag har inte fattat om det är på riktigt.

Skara stadshotell

Dagens oväntade t-shirt-siktning: trött kinesisk mamma, ca 45 år, försöker valla sina små barn nere på lekplatsen utanför vårt hus. På sig har hon en t-shirt med texten “Oktoberfesten” i något slags death metal-typsnitt. Längre ner står det “Skara Stadshotell 2001″.

Minnesmanipulation

Wired har en kul intervju med min gamle KTH-kollega Anders Sandberg. (Den har inget med Singapore att göra, men den friheten kan jag väl ta mig?)

Nakenchocken var svensk

Det visade sig att paret jag bloggade om tidigare, de som gick nakna på en pubgata här i Singapore, består av en svensk kille och en singaporiansk tjej som pluggar i Sverige! De riskerar nu böter på upp till 2000 dollar och/eller tre månaders fängelse.

Uppdatering: Jag har fått reda på att den svenska killen kommer från KI och är doktorand i Biopolis, ett stenkast ifrån mig.

Eunice Olsen

Eunice Olsen från Singapore ligger för närvarande bland de tio bästa i en stor omröstning om de vackraste politikerna i världen. Nämner det bara för att hon är eurasisk singaporian med svensk-portugisiskt påbrå från pappans sida.

Kul serie

Jag gillar historiska strippar med Singlish

Just can’t get enough

För lite mer än tre veckor sedan råkade jag hamna på en tributkonsert där lokala singaporianska band spelade Depeche Mode-låtar. (Jag vann biljetten i ett onlinelotteri.) Eftersom jag lyssnade rätt mycket på Depeche på 80-talet, men nästan inte har gjort det alls sedan c:a 1992, så var det en lite surrealistisk upplevelse. Först ut var Bushmen, Singapores enda eller i varje fall största reggaeband. Som reggaefan hade jag sett fram emot att se dem live, men mina värsta farhågor besannades – det var slarvig trallreggae i bästa “reggae är så bra sommarmusik”-stil. Sen kom hardcorebandet 4sides, som i alla fall ansträngt sig lite för att konvertera Depeche-refränger till brutala, komprimerade gutturalvrål. Efter de tre-fyra första låtarna falnade dock nyhetens behag och man började bli nyfiken på nästa band, eller snarare artist, som var Freaky Z.

Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta (jag skrattade för säkerhets skull) åt denne tanige hiphopare som mer såg ut som klassens ordningsman på ett tekniskt gymnasium. Men å andra sidan var kontrasten mellan hans utstrålning och hans kaxiga texter ganska rolig. Synd att låtarna inte hade någon annan Depeche-koppling än titlarna han lånat.

Fram till den här punkten kändes det ju som om konserten inte hade varit speciellt lyckad, men nu kom det sista bandet, The Karl Maka, som egentligen var det enda jag hade haft några förhoppningar på. The Karl Maka gör ett slags lugn, lite melankolisk elektropop som tillsammans med The Analog Girls electronica är det bästa ön har att bjuda på i musikväg. Det visade sig att jag inte hade hoppats i onödan – The Karl Maka hade förberett sig minutiöst. Sångare kom in iklädd kungakrona och mantel och drog igång en klockren cover av Enjoy the Silence. Senare spelade de en version av den klassiska syntpopslagdänga som fått ge namn åt konserten, Just Can’t Get Enough, och denna uppdaterade version var faktiskt mer medryckande än originalet. Publiken, som till överraskande stor del bestod av europeiska män i 45-årsåldern, var i extas. Det mest imponerande var när The Karl Maka plötsligt bytte från synth till piano och sång och spelade en perfekt akustisk version av låten Somebody.

Nedan ett par bilder som jag snott från deras MySpace. Undrar om det inte är undertecknad som står längst till vänster på den första bilden. Vem vet?

Photo credit: Eden Cai

Ordmoln

Under de senaste veckorna har jag roat mig med att låta ett program automatiskt hämta hem meddelanden som passar in på vissa sökord från Twitter. Ett av mina sökord är “Singapore”, och efter att ha gnetat ihop över 4000 meddelanden gjorde jag ordmolnet nedan med hjälp av Wordle. Ett ords storlek är proportionell mot dess frekvens i textmassan. (Jag har förstås tagit bort ordet “Singapore”, eftersom det skulle överglänsa alla andra ord i molnet.)

Expats

Time har en artikel om tidigare välavlönade expats som nu tvingats dra åt svångremmen.

On the northern fringe of Singapore, overlooking the slate-gray waters of the Johor Straits, the public-housing estate where Anthony Fulwood lives is so far from the city’s affluent expatriate enclaves that cab drivers are stunned when he announces his address. “‘For god’s sake, why do you live there?’ they regularly ask me,” says Fulwood. “‘You’re white!’”

Också i Time (fast ett par år gammal, vilket märks): en lång artikel om hur Singapore försöker ge sig själv en extreme makeover.