Öar, parker

Under det kinesiska nyåret (en fyradagarshelg här) greps vi av något slags utflyktsmani. Vi har försökt kolla in några av de ställen i Singapore som vi hade missat tidigare. Första dagen åkte vi på en liten kryssning till öarna St John’s Island och Kusu Island söder om Singapores huvudö. Av någon anledning var alla andra passagerare antingen indier eller Jehovas vittnen (eller både och). På St John’s Island tillbringade vi ett par tillbakalutade timmar med att t ex samla skaldjur som hade exponerats av tidvattnet. (Vattnet retirerade kanske 10 meter under de tre timmar vi var där.) Sedan tog vi en sväng till Kusu Island, ”sköldpaddsön”. Enligt legenden ska en sköldpadda ha räddat två kapsejsade sjöman (en malaj och en kines) genom att helt sonika förvandla sig till en ö som de kunde kravla sig i land på. För att visa sin tacksamhet byggde de varsitt tempel. Följaktligen finns här ett taoisttempel (där det låg buddhistiska texter framme under vårt besök – ännu ett exempel på den saliga blandning man finner inom kinesisk religion) och ett slags muslimsk helgedom som kallas keramat. Taoisttemplet är tillägnat Tua Pek Kong (”The Merchant God”), en viktig gudom inom singaporiansk taoism. På ön fanns också, förstås, en massa sköldpaddor som man kunde mata. Senare under helgen tog vi oss till två ställen som vi tidigare inte orkat kolla upp men som visade sig vara gudagåvor till småbarnsföräldrar: gratis, stora och fyllda av lekplatser. Det första stället var West Coast Park, som hade försetts med starka rekommendationer från några expats vi känner samt en (expat-blogg). Den senare påstod att lokalbefolkningen inte vill hänga där för att det är gratis, och då måste det ju vara dåligt. Mycket riktigt blev vi kritiserade av taxichauffören som körde oss dit; östkustens motsvarighet East Coast Park (som förstås ligger mycket längre bort) var minsann mycket bättre. Bara det bästa är gott nog, tydligen. Vi tyckte i alla fall att parken var hur bra som helst: massor av lekplatser, camping, cykling, rollerblading, bad, you name it. Det skulle tydligen finnas en schackavdelning också, men den lyckades jag missa …

Det andra stället var Jacob Ballas Children’s Garden, som hör till Singapores botaniska trädgård. Jacob Ballas var son till fattiga judiska invandrare. Han blev rik på aktiehandel och ville använda sin förmögenhet till att ge andra fattiga barn en chans. Det intressanta med den här trädgården är att vuxna inte får gå in utan barn (i alla fall inte utan särskild överenskommelse). Hela trädgården är formgiven för barn, så det finns t ex inga toaletter i vuxenformat. Pissoarerna i pojktoaletten går nästan ner till golvet. Här finns förutom växter en massa aktiviteter för barn, som långa rutschkanor, klätterträd, sandlådor, fontäner att springa i, en ”djungelstig” och så vidare. Suveränt – och gratis.

Akta de gamla

I Sverige finns ”Lekande barn”-skyltar, i Singapore har vi detta. Förståeligt – pensionärerna kan ju vara lite vilda i trafiken.

Fint väder

Ha ha, igår kväll såg jag två barn på lekplatsen som hade täckjacka på sig. Deras pappa tyckte väl att det var bäst att vara på den säkra sidan eftersom temperaturen hade gått ner under 25 grader (det var väl kanske 23 eller 24). Tidigare under dagen hade jag pratat med min tyska kollega om hur perfekt vädret har varit de senaste veckorna – svalt med friska brisar, c:a 25-27 grader. Jag njuter och grannbarnen har täckjacka.

Kaffesyntax

Det visar sig att jag trots allt fortfarande är en nybörjare i att beställa kaffe i Singapore … Lite bakgrund: i Sverige/Europa har vi ju under det senaste decenniet fått lära oss pretentiösa namn på en massa kaffedrycker som  machiato, americano, ristretto m fl. I Singapore fungerar det lite annorlunda. Man ger inte kaffevarianterna speciella namn utan arbetar istället med byggstenar som man kan använda för att specificera exakt hur kaffet ska vara. En form av kaffesyntax (eller kopi syntax) alltså.

De flesta av de byggstenar som följer kan också appliceras på te. Kaffe heter ”kopi” och te heter praktiskt nog ”te” (det svenska ordet kommer nämligen från den här regionen via holländska imperialister). Om man bara säger ”kopi” (resp. ”te”) så får man kaffe/te med kondenserad mjölk och socker. Det är alltså ”default”. Vill man ha bort någon av komponenterna måste man ange det med en speciell term.

”o” tar bort mjölk, så kopi o är kaffe utan mjölk (förmodligen från att o ser ut som en nolla, dvs. noll mjölk)

”kosong” (malay för ”tom”) tar bort socker, så kopi kosong – kaffe utan socker

”Svart kaffe” heter följaktligen kopi o kosong (”kaffe-noll-tom”). (Ibland verkar endast kopi kosong betyda svart kaffe)

”c” står för ”Carnation”, som är ett varumärke för en ännu sötare sorts mjölk än den kondenserade (”evaporated milk” – vet inte vad det heter på svenska). kopi c står för kaffe med sådan mjölk.

kopi peng är kaffe med is. peng kan kombineras med alla de andra byggstenarna.

Hittills har det bara varit termer från malay och Hokkien-kinesiska. Idag fick jag lära mig ett par nya termer (vilket fick mig att inse att jag har en lång väg att gå):

kopi siu tai – kaffe med mindre socker (termen kommer från kantonesiska, enligt min källa). Jag brukar dricka kopi c siu tai, fast jag visste inte att det hette så förrän idag utan har bara specificerat ”less sugar” på engelska.

Och till sist ytterligare en byggsten: gao (eller kau), vilket betyder att man vill ha starkare kaffe; mer kaffe och mindre vatten. Detta kan redupliceras till kopi gaugau med lättförståelig innebörd.

Så, nu kan ni förstå diskussionen här … det finns dock också lite andra varianter som jag aldrig personligen hört någon beställa, som kopi susu och kopi kay si …

Det mystiska ”one”

Snart kanske min dotter kan inviga mig i singlishens hemligheter. När vi nyligen stod i något slags japansk paviljong petade hon försiktigt på vasstaket och sa fundersamt: ”This roof is not good. This roof can broken one.” Det var som en jackpot för mig, som länge har försökt nå insikt i när det där ”one” ska slängas in. Tyvärr (men inte oväntat) kunde hon inte förklara det för mig, ”Det är så man säger bara.”

När vi hade ”hemester” i en condo över nyår (tack Olle och Kaimei) bläddrade jag i en av deras böcker, Making sense of Singapore English, som var riktigt bra på att sammnfatta skillnaderna mellan standardengelska och Singapore-varianten. Den nämnde också det till synes slumpmässiga användandet av ”one” och det var i princip enda stället i boken där författaren inte kunde komma med någon tumregel.

Google hjälpte mig nyss att hitta en artikel, ”Why you so Singlish one?”, som behandlar den brännande frågan om det gäckande ”one”.

The particle one of Singapore English is widely used in Singapore culture, but it is little mentioned and its invariant meaning has not been described, so that not much is known about its meaning and the cultural norms it reflects. This article provides a detailed semantic analysis of this particle, articulates its meaning in the form of a reductive paraphrase using natural semantic metalanguage, and argues that its use reflects Singapore English speakers’ tendency to speak definitively and exaggeratedly. The discussion of Singaporean speech norms reflected by this particle includes reference to relevant Anglo English speech norms for comparison and contrast.